Utan historia

Vi är många som vill bli bildade människor. Renässansens ideal om människan som behärskar hela sin tids vetande kan vi dock i dag inte upprätthålla, eftersom kunskapsvolymen har blivit alltför stor för att den enskilde skall kunna överblicka den. Samtidigt behöver vi mer eller mindre specialisera oss. Detta är ett dilemma, ty kunskapsvolymen är i dag så stor och växer så snabbt, att vi hinner inte med. I medlet av 1800-talet var vetenskapsmännen fortfarande bekanta med tidens vetenskaper, och så sent som omkring 1938 kunde en människa ha överblick över sin tids vetande. I dag kan inte ens enligt egen utsago den nu bortgångne filosofen Georg Henrik von Wright överblicka vår tids vetenskap, ehuru hans bildning torde ha varit mer omfattande än de flestas i vår samtid.

Vem studerar vi för?

Viktigt är emellertid att den definitiva specialiseringen sker så sent som möjligt, låt oss säga vid 30 börjar vi att specialisera oss på ett område. Detta är naturligtvis tvärtemot vad dagens kapitalister kräver, men vi bildar oss inte för deras skull utan för vår egen. Det är detta krav från kapitalet som leder till att den högre bildningen och därmed även folkbildningen sjunker. Det nya idealet är, att folk doktorerar vid 30 och inte vid 40, vilket medfört att vi har fått två slags doktorer, de som kan något och de som kan betydligt mindre. De senare anses emellertid vara så pass nyttiga för produktionen och /eller reproduktionen, att också deras ringa kunskaper kan tas till vara. Dessutom ställer de inga besvärliga frågor, eftersom de inte söker de vises sten.

De flesta människor har flera intressen, men de brukar utgöra ett någorlunda sammanhängande block. Till att börja med är vi i görligaste mån allätare och suger i oss så mycket som möjligt om olika ting ur kunskapens frukt, låter intressen och fallenhet styra vårt val. Det är dock så, att de flesta har en begåvningstyp som leder in dem på vissa ämnen, vilka inte behöver vara desamma för alla. Få är så allsidiga att de kan tillägna sig humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap lika bra, men de finns. Dessa människor står då naturligtvis också inför det svåraste valet.

Den moderna människan lever i nuet och snurrar därför runt, runt utan att ens märka det.

Den kunskapstörstige vill naturligtvis täcka så stora fält som möjligt, men hinner inte med allt. Med oss i bagaget måste vi dock ha grundkunskaper i naturvetenskaperna. Utan kunskaper i litteratur förstår vi inte människorna, utan fysik inte världsalltet, utan filosofi tänker vi illa och utan historia har vi inget minne. Skolans historieundervisning har aldrig varit bra men är nu sämre än på länge. Den moderna människan lever i nuet och snurrar därför runt, runt utan att ens märka det. Det är också så överheten vill ha oss: Vart tredje år skall vi byta åsikter och bil och ännu snabbare skall vi inhandla en ny garderob. Annars blir vi samhällsfarliga.

Historien har många former

Inte minst viktigt för att dagens samhälle skall kunna fungera är därför historielösheten. Bara kunskaper om det förgångna ger oss nämligen perspektiv på nuet och en riktning in i framtiden. Det är till och med så, att ju längre bakåt vi kan se, det vill säga ju längre bakåt vi har kunskap om samhället, desto större är möjligheterna att urskilja vad som rör sig i tiden.

Detta förstod emellertid inte kursplaneuppläggarna i ”realsocialismen”, fastän bildningsnivån var betydligt högre där än här. I DDR var historieundervisningen koncentrerad till 1900-talet och stora delar av historien, speciellt äldre tider, lämnades bort. Känns bilden igen?

Inte heller den nya vänsterns historiesyn på 1960-talet var det särskilt mycket bevänt med. Man ville gärna se historien födas 1917. Vad som hänt tidigare var tämligen ointressant. Om nyvänstern skrev historia skulle det vara ”ekonomisk historia”, eftersom ekonomin förklarade allt. Det kanske äger en viss riktighet, men inte på det sätt som de nyfrälsta tänkte sig saken. Att säga att ekonomin bestämmer samhällslivet är en insikt av samma slag som att konstatera vattnets betydelseför sjöfarten. Det intressanta blir sedan hur och att beskriva det kräver en djupgående analys, som är omöjlig att utför utan historiska kunskaper. I den nya vänsterns historieskrivning åkte kungarna, krigen och personligheterna ut och ersattes av ett torftigt malande av klasskampens logik. Deras framställning blev lika livlös som de källkritiska historikernas, bara mer beskäftig.

Det du inte vet, vet du inte

Vi blev historielösa och det är mot denna bakgrund man bör se den framgång som Peter Englund har med sina böcker. Pendeln har svängt. Folk vill se historien speglad via ett frodigt berättande, och folk läste om slaget vid Poltava som utspelades det på planeten Mars mellan människor och varelser från den tionde planeten. Borta är de ointressaanta framställningarna av torra källkritiker och snusförnuftiga klasskampsteoretiker. Det medför dock inte att en marxist förnekar att klasskampen sedan de första klassamhällenas uppkomst har varit historiens drivkraft. Det är visserligen ingen specifikt marxistisk tes, men vi godtar den ändå.

Några som försöker att lägga beslag på inte bara vår historia utan också på våra nationella symboler är fascisterna. Obildade unga människor håller föredrag om fascismen och idkar högläsning om vikingarna ur gamla konservativa historieböcker. Vad gör humanister i detta läge? Vi läser naturligtvis också historia, dels för att kunna bemöta fascisternas argument och dels för att få riktning för vårt handlande. De bruna få ingalunda ha monopol på vare sig de nationella symbolerna eller historien.

Fascisterna är i behov av att hänga upp sitt liv på historiens hjältar.

Den nya vänstern gjorde tvärtemot vad alla sade och inhöstade därför helt naturligt vissa poänger, Vi är emellertid klokare. Vi studerar nämligen erfarenheterna och all tillgänglig kunskap för att skapa den nya syntesen, den som leder fram mot ett annat och bättre samhälle. Vi läser alla goda analyser av såväl goda marxister som av goda ickemarxister, ställer alla böcker mot varandra för att därmed kunna få en allsidig bild av utvecklingen.

På historiens område läser också vi de gamla historikerna, vars verk är spännande som indianböcker och skrivna för ”stora pojkar”. Skall man läsa pekoral skall det emellertid vara äkta vara, varför man i så fall bör ägna sin uppmärksamhet åt Grimberg och Fryxell i stället för den smörja som Norstedts (kooperationen) och Albert Bonnier i dag sprider. Dessutom är språket hos Grimberg bättre och man lär sig många gamla svenska ord. Fascisterna är i behov av att hänga upp sitt liv på historiens hjältar. De vill ha lätta svar på svåra frågor och för att få en identitet söker de efter de stora männen, om vilka de har synnerligen bristfälliga kunskaper. Vi å vår sida pillar vidare på hjältarna, förnekar inte Karl XII:s och Napoleons genialitet på slagfältet men sätter in dem i ett större sammanhang. Diskuterar slump och lagbundenhet och personlighetens roll i historien.

Med historiska kunskaper kan vi orientera oss i tiden och slå undan benen på högerkrafternas halvsanningar. Utan historia blir vi rön för vinden, förlorar riktningen och därmed kampen.

Tidigare publicerad i Ny Tid.